Livet är så orättvist.
Kan du inte komma tillbaka?
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig...
Flera gånger om dagen så tänker jag:
"det här skulle du tyckt vara roligt,
det här skulle jag kunna säga till dig"
Du var den allra bästa vännen man kunde ha,
och med dig kunde jag verkligen vara mig själv.
Man kunde prata med dig om allting.
Du är och var en av mina närmsta vänner.
Vi har så mycket fina minnen tillsammans
som jag inte vill ska försvinna.
Och det skrämmer mig, att det har
gått en månad sedan det som hände.
Det känns som att jag glider omkring i en bubbla
och ingenting som händer utanför den händer på riktigt.
Och när folk frågar om jag vill prata med dem om det,
så vet jag inte vad jag ska säga.
För jag känner mig liksom inte ledsen på det viset.
Utan det är ett stort tomt hål inuti mig.
Och jag vet inte varför jag fortfarande inte
kan säga det hemska ordet på D, död.
För du är inte död, det kan du inte vara!
Jag låtsats fortfarande som om det inte hänt.
Och hur ska jag kunna låta bli?
Jag kommer aldrig glömma 11 maj 2010.
Första gången, bara någon timme efter mordet,
såg jag ditt hus på nyheterna,
och allt stämde in, ändå kunde jag inte ens
tänka tanken att du skulle vara mördad.
Dagen efter fick jag se ett foto på dig,
du log stort och hade en kanin i famnen,
det var då det lossnade för mig.
Vid det laget visste jag att det var du,
men det kändes som att jag var med i
något dåligt skämt. Det kunde inte vara sant.
Jag har aldrig gråtit så mycket som då.
Jag vill att allt ska vara som vanligt.
Dina kaniner är hemma hos mig,
och jag vet att de inte förstått vad som hänt.
Men tänk att de var i huset när det hände.
Du anar verkligen inte hur glad jag
är över att jag lärt känna dig.
Och sedan vi blev vänner, har det aldrig
gått så lång tid sedan jag senast pratat med dig.
Sista gången jag ringde dig, var det upptaget.
Jag önskar att jag hade ringt igen men jag
trodde vi skulle träffas några dagar efteråt ändå.
Men det blev inte så, för du försvann.
Jag kan ditt mobil och hemnummer utantill,
men om jag ringde nu skulle du ändå inte svara.
Det känns som att du är ute på en resa,
och snart kommer att komma hem igen.
Jag vill bara vara nära dig igen,
och höra din röst.
Jag saknar dig mer än du kan ana.
Jag kommer aldrig att glömma dig.

/Elsa